Hoppas ni har haft en bra jul allihopa! Det var riktigt jävla kallt på Orust men så himla fint är där nu! Ser ut som ett riktigt sagolandskap, tog lite bilder där ska ladda upp dom här sen så att ni får se! Är super nöjd över mina julklappar.
Jag fick: 

*3000kr sammanlagt från alla.
*4 Filmer
*Boken Fallen Ängel
*Digital fottoram
*Smycke & sådana saker
*Kill Kalendern 2011 
*Kingston Jeans ridbyxor (grymt snygga)
*GG & KL Ridstrumpor
*First step 2 forever: My story
*My worlds the collection
*Kläder m.m

Ska även få ett efterlängtat 7m rep av mamma som vi ska beställa! :) 
 
(Bjuder på vår enda buga bild)

Hade tänkt göra en text om hur jag ser på Natural Horsemanship. Men världens bästa Tara tog orden ur mun på mig, helt grym och verkligen läsvärd text skrev hon! Natural Horsemanship är inget man tränar, det är något man lever med, en filosofi! 

Jag kom i kontakt med denna underbara filosofin likadant som Tara, genom världen duktigaste Norah och hon är en stor förebild, och bara hennes texter och bilder har hjälpt mig så mycket med Sune.
När jag fick Sune var jag hundra på att det var rätt för oss. Då han inte alltid haft det bra och vi fick stora problem. Jag kunde inte rida ut för han vågade inte lämna gården, han kastade sig tillbaka mot stallet och pressade man honom minsta lilla då reste han sig rakt upp och skenade okontrollerat tillbaka till stallet. Han var rädd för spön och accepterade inte att man rörde honom alls med ett. Han var rädd för att bli duschad och stegrade även där. Och han hade ett panikläge han hamnade i nästan alltid vid minsta press. Han tålde inte någon press alls. Då stängde han av helt och sket i hur han tog sig därifrån och vad han var tvungen att springa över han skulle bara därifrån. Han har sprungit över oss många gånger. Och när man galopperade i paddocken stack han nästan alltid. 
Han kunde inte vila ens en dag för då fick han jätte mycket överskotts energi och jag vågade inte rida nästa dag. Han var allmänt stressad och kunde inte slappna av, och han var väldigt skeptisk på nya människor. 

Jag minns en gång när jag kämpade med att kunna i alla fall rida från stallet ner till paddocken, och han reste sig rakt upp och sen skenade tillbaka mot stallet i full galopp. Min mamma och Rebecca ställde sig ivägen så att han skulle stanna men dom fick kasta sig undan då han bara fortsatte och jag fick kasta mig av percis utanför stallet. Jag tvingade mig själv att fortsätta där men han reste sig gång på gång och vi var nära att slå över flera gånger. Efter det var jag livrädd för honom, jag vågade inte rida honom alls. Det var inte roligt att ha häst längre för det var ju inte alls så jag tänkt mig det, jag grät i princip varje dag i stallet. Och efter den händelsen övertalade mamma mig att vi skulle sälja honom för hon var rädd att jag skulle skada mig, och jag förstår henne för det var precis vad man kunde kalla Sune just då, farlig. Men som en räddare i nöden kom Bettan, och hon har hjälpt oss något otroligt och jag är så tacksam för all hennes hjälp. Hon visade mig hur jag skulle göra och hjälpte mig bort med min rädsla och annonsen på sune åkte bort mindre än 24 timmar efter den sats ut. Det var där våran resa började. Efter det har vi bara utvecklats hela tiden. Med många bakslag men ändå framåt. Vi kan fortfarande inte rida ut helt själva, men med hjälp av Bettan som går med så funkar det! Det kommer ta långt tid innan han litar på mig till 100% då han har med sig mycket bagage från förr och har svårt att släppa det. Men jag har all tid i världen på mig att vänta på honom.  

Jag har fått mig en riktigt bästa vän, och han har lärt mig att allting är möjligt. Han har fått mig att börja våga tro att jag kan och klarar saker och ting. Han är den jag litar på till 100% och jag vet att han alltid finns där. Han är mitt allt.

Det blev en liten text om min & Sune historia. Hade kunnat skriva så mycket mer men jag behöver ju inte lägga ut en hel roman direkt... :)

Ha en fortsatt bra kväll!